Ryggsäcken fixad. Tankarna klarnar. Kilometerna läggs bakom mig – och bygger upp något nytt.
Den här veckan har det blivit mer skruvmejsel än stegräknare.
Jag valde att behålla min ryggsäck – men ge den lite kärlek.
Nya huvudspänne, med extra dubbelspänne som säkring, och nya handsydda bröstremsfäste med ny rem och nytt lås.
En ganska billig men klok investering i något som inte får ställa till det när varje steg ska kännas fritt och balanserat.
Att behöva justera bröstrem eller höftbälte var tionde minut på en 25 km-etapp är inget jag vill ta med mig till Italien. Nu sitter allt där det ska – och håller efter en långsträcka i veckan, samma längd som den längsta planerade.
Ett 32,5-kilometers test
Veckan avslutades med en rejäl push hike – 32,5 kilometer i värme och med 10 kilos packning.
Inte bara för att känna hur kroppen svarar, utan för att verkligen veta:
Håller allt – även de sista kilometerna?
Svaret? Ja. Men det var på håret.
Den sista milen blev som ett eget kapitel.
Det är där utrustningen visar vad den går för.
Det är där tankarna blir ärliga.
Det är där jag börjar förstå varför jag gör det här.
Tanken var först 35 kilometer, men med nästan 30 grader, gassande sol och vindstilla blev 32,5 km tillräckligt.
När smärtan, hettan och de små detaljerna gör sig påminda, gäller det att vara så förberedd att du kan ta snabba beslut.
Ett mål är ett mål – men vägen dit består av delmål.
Om du får de svar du söker innan du når delmålet, ska du kunna ta ett nytt beslut – för slutmålets bästa.
🙏 Är det här en religiös vandring?
Jag har fått flera frågor om den religiösa delen i denna vandring – och jag vill gärna förtydliga.
Det här är för mig ingen pilgrimsresa i religiös mening, även om begreppet ”pilgrimsvandring” används.
Historiskt sett är pilgrimsvandringar djupt rotade i många av världens religioner.
De har handlat om botgöring, tacksamhet, sökande, ritual och ibland som en fysisk resa mot ett andligt mål.
Kristendomen, islam, hinduism, buddhism – alla har sina varianter. Via Francigena är historiskt kopplad till Rom och till den katolska traditionen, och det ger förstås en kulturell tyngd.
Men min vandring handlar om något annat.
Jag kallar den lika gärna för:
– en reflektionsvandring,
– en utvärderingsvandring
– eller kanske till och med en framtidsvandring.
Det handlar om att gå igenom det jag bär på – i kunskap, erfarenhet, relationer – och välja vad som får följa med in i nästa kapitel. Varför dokumentera? – främst tydligheten för mig själv men också, kanske kan detta projekt inspirera andra att skapa och sätta mål, göra spännande projekt och kanske kan de frågor och svar jag fått under denna ”resa” hjälpa dem att ta första steget.
Däremot är jag genuint intresserad av historia, och religionshistoria är en viktig del av det. Det är omöjligt att gå den här vägen utan att känna tidens närvaro, människors steg före mig, och betydelsen den haft.
Så jag väljer det enkla:
Bra skor. Lätt packning. Hygien. Kläder som håller.
Och så mycket plats som möjligt i sinnet.
“Du vet aldrig riktigt vad du bär – förrän du burit det till slutet.”